En ny vardag: karanträning och (m)editering

När 2020 började, kände jag att det kommer att bli ett toppenår. Förra året gick inte som planerat för mig…i början av 2019 tränade jag hårt för finska Mästerskapet i maj (POSA) och årets huvudmål var att placera mig inom de tre bästa så jag skulle ha löst min plats till världsmästerskapet, som var organiserat i Finland för första gången! Tyvärr, en olycka hände för mig under träningen i slutet av februari. Jag tränade Fonji som vanligt men när jag vände mig från shouldermount till brass monkey, gick någonting fel och min tumme gick ur led och ett ligament bröts av helt. Det krävdes en operation samt en lång rehabilitering och först i december började jag lita 100% på handen och jag kände att styrkan äntligen hade hämtat sig. Jag var också arbetsoförmögen under tre månader vilken inte är en drömsituation som en egenföretagare…men lyckligtvis hade jag försäkrat mig väl så efter tre veckors karenstid började jag få ganska bra skadestånd. Jag var även i samma situation våren 2016. Jag tränade för finska mästerskapet men fyra dagar innan tävlingen under träningen sa min vrist SNAPP och efter röntgen samt magnetkameraundersökning var domen en stressfraktur i en av vristens ben. Även då blev jag arbetsoförmögen ungefär tre månader.

Men verkligen, tillbaka till det här året. På nyårsafton hade jag en stark känsla att det här året kommer att bli det bästa året någonsin! Jag började tidigt att träna till finska mästerskapet för att undvika plötslig ökning av ansträngning. Den här gången ville jag också börja bygga upp koreografin väldigt tidigt för att få mindre stress och press med det. Den här gången bestämde jag mig att lämna till och med en hel månad för repetitioner i stället för tre dagar till en vecka som det har vanligtvis varit med mig. Jag tränade systematiskt både styrka samt smidigthet och byggde upp kombinationer och helheter för att maximera poäng så effektivt som möjligt. Vårens arbetsmängd ökade lite mer än vad tanken var och jag blev lite bekymrad men med lite omväxling fick jag vardagen att funka. Allt såg bra ut och efter en fantastisk vår och sommar skulle pricken över i:et bli flytten till Stockholm och till Vikingen (min svenska pojkvän) äntligen efter fyra års distansförhållande! Känslan var att ingenting kunde gå fel, allt var så väl planerat, jag var redo för allting och hade tänkt på allt från alla vinklar. Men…jag kunde inte se att en epidemi skulle ta över världen. Jag kunde faktiskt inte se det att komma. Och sen gick våren på tok igen. Självklart förstår jag att jag inte är den enda, situationen är mer eller mindre kaotisk för alla och jag är egentligen mer orolig för hela världen, alla som blir sjuka och dör samt företagen som går ner. Men i den här lilla bloggen funderar jag på saker från min synvinkel och jag har ju funderat på vad är det med vårarna??! För någon orsak klarar vi oss inte. Det är så motstridigt för jag älskar våren när ljuset ökar och sommaren kommer närmare. Jag är faktiskt en sommarperson och jag njuter av den där känslan under våren när sommaren just kommer och allt är ännu framöver. Men för någon orsak går vårarna ofta åt helvete för mig. Nåja, åtminstone under den här våren kan jag göra vad jag älskar mest; poledance. Det är något som håller mig ihop i den här situationen.

Så, nu är situationen den att jag har varit utan jobb under två och en halv vecka. Studiorna är stängda, som de borde vara och mina inkomster är 0€ per månad. Självklart utreder jag och ansöker om stödpengar som staten erbjuder, även undantagsvis till egenföretagarna. Eller det är vad som är sagt, jag tror på det när jag ser det. Det har tagit en stund att vänja mig till nya vardagen; undervisning i studiorna har bytts till att filma och editera träningsvideorna hemma. Jag hade aldrig editerat en video i mitt liv så det tog en vecka att lära mig det. Och jag svettades mer under editeringen än under filmningen av rörelserna 😀 De här videorna filmar jag åt mina kunder så de kan träna hemma. Avsikten är också att hålla några liveklasser när jag har mer tid för det. Ja exakt, jag har fortfarande ont om tid även om man kan tänka sig att det finns mycket fritid i den här situationen. Men det har jag inte sett, jag väntar på stunden när jag kan sitta ner, känna att jag har ingenting att göra och tänka på vilken film jag vill kolla på i Viaplay. Självklart, mitt krävande sinne orsakar en känsla av att jag har pågående brådska. Återigen har det varit krävande att avgränsa jobb och fritid när jag bara jobbar hemma. Men under veckoslutet försöker jag planera i min kalender vad jag ska göra och vilken dag samt var fritiden ligger. Jag tror att det kommer att hjälpa mig mycket.

Den här är hurdan min vardag kommer att vara åtminstone nästa två månader. Jag går till näraffären en gång i veckan och flera gånger cyklar jag sju kilometer i studion för att träna. Jag tränar också i hem på handstand samt contortion. Jag beställde en stång för att kunna göra lite mer karanträning och det blir lättare att filma videorna och hålla liveklasserna. Jag ser fram emot när stången ankommer och innan måste jag röra möblerna lite och tänka på soffans ödet; om det rymmas att stanna eller får det gå.

När ska vi ses med Vikingen, det är en gåta. Jag var menad att resa till Stockholm under Påsken men det går inte nu. Jag var verkligen menad att vara just nu i poleläger i Ireland organiserats av grymt Terri Fierce i sin studio! Som instruktörerna skulle har varit till exempel Yvonne Smink och Benedicte Rinaldi men naturligtvis måste lägret skjuta upp till framtiden. Jag har psykiskt berett mig att vi kommer inte att se varandra utan sommaren. Och vi får se när på sommaren. Kanske det är när jag flyttar till Stockholm. Den här tiden kommer att vara hård, det redan är faktiskt för vi har inte sett varandra för en månad, men lyckligtvis finns det FaceTime videosamtalerna. Nu finns det också mer tid att prata och ibland har vi till exempel stretchingträffar via FaceTime video. Det känns nästan samma som vi skulle göra det tillsammans även det finns fyra hundra kilometer mellan oss.

Den enda sak kan man göra just nu är att leva en dag efter andra. Allt är osäkert, man kan inte veta hur länge någon som helst fortsätter och vad händer efter det. Nu kan man bara andas och acceptera det som man kan inte påverka på. Och vara närvarande. Jag måste säga, det är någonting jag har längtat efter! Jag tror att goda saker har också kom med den här situationen! Jag frisksportar mer för jag går och cyklar överallt. Cyklingen är väldig bra aerobic träning och det vaknar upp mitt kropp innan poleträningen. Jag kan vakna upp varje morgonen utan väckarklockan och njuta av lugn och långsam frukost. Inga tidtabeller. Jag kan gå med känslan; om det regnar någon dag, kan jag stanna hem och när solen skiner, har jag tid att ta en promenad. Jag har också en chans att hämta mig bättre när har jag inga undervisningar just nu, bara min egen träning. Tävlingarna är tyvärr inställt åtminstone till augusti men nu kan jag fokusera att lära mig nya saker och utveckla mig både som en poledansare och i andra områden, till exempel med svenska språket. Dagligen försöker jag sköta om situationens goda sidor och fokusera till de, stanna frisk och glädja mig om allt som bringar ljus mellan dysterheten.